Först publicerad 26 januari 2006
Toffeldjur är små (100-300 mikrometer) encelliga djur. De är användbara till riktigt små yngel, sådana som inte tar artemia. De fortplantar sig normalt via delning. De lever på bakterier och andra mindre encelliga djur.
Jag odlar toffeldjur i 1.5L petflaskor. Som mat åt dem slänger
jag i en liten bit kålrot då och då. Biten får inte
vara för stor, då kommer toffeldjuren att gå under när förruttnelsebakterierna
tar över. Med en lagom liten bit blir iställetbakterierna uppätna.
Jag tar en bit stor som en halv sockerbit, och slänger i en ny när
den tidigare har lösts upp och försvunnit. När det börjar
ta slut i petflaskan häller jag på nytt kokt (avsvalnat!) vatten.
Jag tycker mig se bättre tillväxt bland toffeldjuren sedan jag började
koka vattnet.
Vid matning så suger jag upp en lagom skvätt med en liten hävert
och dumpar i yngelakvariet 2 ggr per dag (morgon o kväll). Jag har provat
med hälften toffeldjurskultur och hälften nytt vatten vid vattenbytena
som jag gör vid samma tillfälle. De yngel jag har provat det med
verkar klara den koncentrationen. Ett sätt att undersöka om man
har i tillräckligt är att det vatten man bytt ut fortfarande ska
innehålla en riklig mängd toffeldjur. Hur man ser dem, jag lyser
med en liten ficklampa igenom petflaskan, då ses de som små vita
punkter. I en bra kultur ska vattnet bli grådaskigt, så tätt
ska det vara mellan toffeldjuren.
Det ska gå att mata med någon droppe mjölk också, har inte provat. Vissa påstår att det går bättre om man torkar kålrotsbitarna i ugnen och sedan pulvriserar dem och strör dem på
ytan, mina kulturer har gått så bra så jag har inte orkat
prova.
Om man låter petflaskan stå så den får solljus så
kan man få svävalger i den. Det märks på att vattnet
blir grönfärgat. Algerna är i samma storleksordning som toffeldjuren,
ynglen äter även algerna så det gör inget.
Vill man återfå
en ren toffeldjurskultur så ställer man flaskan mörkt några
dagar, då dör algerna och sjunker till botten. Man suger då
ut lite från ytan och startar om en kultur med kålrot igen.
Observera att ynglen inte växer så fort på toffeldjur, men
misströsta inte. Efter en till två veckor brukar ynglen komma upp
i "artemiastorlek", och då är de största problemen över,
då återstår bara att mata och byta vatten, mata och byta
vatten....
Jag odlar vinägermikro i 1,5L petflaskor. Följande recept (ett flertal cirkulerar) har jag lyckats med:
Observera att jästen kommer att bilda koldioxid; låt korken på
flaskan vara så slarvigt påskruvad så att koldioxiden kan
läcka ut.
Nu börjar magin! Två gånger av tre så går det
åt skogen. Någonting (bakterier?) börjar föröka
sig med stor hastighet och maskarna dör. Men när det går bra
så kommer man efter någon vecka ha massor av maskar som slingrar
omkring i ytskiktet, och sedan så överlever kulturen utan större
problem. När man skaffat en startkultur och vill klona den, använd
endast en liten del av startkulturen så att det finns kvar maskar till omförsök.
Maskarna är små. För att se dem, lys med en ficklampa igenom
flaskan. Jag suger upp dem genom en håv med otroligt små hål,
sköljer av dem och dumpar dem i yngelakvariet. Jag har sett uppgifter
om personer som istället suger upp dem med en ögonpipett (finns
på apoteket) och sedan dumpar ner dem med vinägersörja och
allt utan problem för ynglen. Jag har inte provat själv, men ska nog
göra det någon gång, håven har så små hål
att det är svårt att ens få vatten att rinna igenom den p.g.a.
ytspänningen.
Enligt uppgift går det utomordentligt att 'glömma' kulturen när
man inte har behov av den. Den ska klara sig i upp till ett år utan
tillsyn.
Mikromaskarna, en typ av rundmaskar, är 0,2-2,5 mm långa. "Mikron"
är ungfödare, och förökar sig mycket snabbt. Den är
ett mycket bra yngelfoder, men den har dock en liten nackdel, maskarna sjunker
ganska snabbt ned till botten. I akvariet överlever maskarna något
dygn.
Jag odlar maskarna i en genomskinlig burk av hårdplast, med lock. I
burken har jag cirka centimetertjockt lager av gröt, bestående
av havremust och havregryn blandade med vatten, och gärna något
konserveringsmedel. Gröten bör vara mycket trögflytande. Smeta
på en klick mikromaskar på gröten, och strö över
lite (inget tjockt lager!) torrjäst.
Kulturen växer nu snabbt, och redan efter någon eller några
dar börjar maskarna krypa upp på sidan av burken. De är då
lätta att skrapa av med fingret, eller om man är vekmagad med en
matkniv. Mata direkt med maskarna.
Mata maskarna med torrjäst någon eller några gånger
i veckan, så kan du hålla kulturen i liv i en månad eller
mer. När maskarna inte verkar trivas längre, eller gröten börjar
bli lättflytande, luktar illa eller se allmänt äcklig ut, så
är det dags att sätta om kulturen. Ta bort en klick maskar med en
kniv eller sked för att ha som start för nästa kultur, spola
ut den gamla gröten, tvätta burken noggrant och starta om på
nytt.
Som alltid när man håller på med levandefoder så är
det bra att ha två kulturer igång samtidigt, ifall att en
dör.
Grindalsmasken (Enchytraeus buchholzi) är släkt med den vanliga
enkyträn (E. albidus), men mindre, upp till cirka 6-7 mm lång.
Den är å andra sidan längre än mikromasken, vilket gör
den till ett utmärkt foder för lite mindre fiskar, som tetror, småbarber,
mindre labyrintfiskar, pansarmalar med mera, och inte minst till halvvuxna
yngel.
Grindalsmasken "hittades" av en slump på 40-talet av Nancy Grindal.
Hon hade vanliga enchyträ-odlingar som inte gick speciellt bra. För
att ge dem lite skjuts, så pytsade hon i lite jord med förmultnande
växtdelar från sitt sommarställe.
I en bortglömd odlingsburk
fann så Nancy ett gäng små vita maskar, som hon först
trodde var underutvecklade enchyträer, men som senare visade sig vara
en annan art. 1947 skrev hon en artikel om dem i den engelska tidningen Water Life
Life, och intresset för de nya maskarna blev stort. De spreds till Tyskland,
där de salufördes under namnet "Grindal-Würmchen". Akvariet
skrev om dem 1955.
Grindalsmasken odlas lättast i en skumgummisvamp. Lägg en finporig
skumgummisvamp, cirka 10x10x5 cm, i en plastburk, t.ex. en 2 liters glassburk.
Skvätt på vatten så att svampen blir fuktig, men inte så
mycket så att det dräller på burkens botten. Svampen är
bo åt maskarna, och ersätter jord (det går alltså att
odla grindalsmaskarna i jord, precis som med enkyträerna), och svampen
håller även kvar fukt.
Maskarna vill ju ha något att äta, och jag använder ett av
fiskmatsodlarens basfoder, nämligen havremust. Det finns olika skolor
när det gäller hur matningen skall ske. Jag brukar strö en
skvätt i ett hörn av burkens botten. Då kryper maskarna dit
och festar, och man kan lätt skrapa upp en ansenlig mängd smaskiga
maskar, och mata direkt med dem. Se dock till att 'fånga' dem vid sidan
av havremusten, så att du inte får med massa klägg. Den som
tycker det är kul att tvätta mask, kan ju alltid roa sig med att
pytsa ned fångsten i ett glas vatten, för att tvätta bort
grötrester osv.
En metod som jag inte har testat är att strö havremusten på
ovansidan av svampen, och lägga på en glas-/plexiglasplatta. Sedan
är det bara att skörda som vanliga enkyträer. En variant är
att göra små gropar i svampen, och mata i groparna. När musten
är uppäten i en grop, så matar man i nästa. På
detta vis undviker man att förpesta hela svampen med nedbrytningsprodukter.
Enligt en artikelförfattare i TFH så var denna metod överlägsen
den vanliga. Det kan dock betvivlas.
Med ojämna mellanrum får man tvätta bort nedbrytningsprodukter
och gammalt guck från bottnen av burken, och någon gång
då och då är man tvungen att tvätta ur svampen också.
Man kramar ur svampen några gånger i rumstempererat vatten. Maskarna
verkar klänga sig fast för glatta livet inne i svampen, för
när man sätter tillbaks den i sin burk, och börjar mata, så
kryper det fram hungriga grindalare. Det tar dock en tid innan odlingen kommer
igång på allvar igen.
Enkyträer är en stor rundmask (nematod), de jag har blir upp till
3 cm långa och ca 2 mm i diameter. De passar bra till fiskar från
4-5 cm och uppåt. Eftersom maskarna sjunker så ska man bara använda
dem till fiskar som tar maten från botten, eller som är tillräckligt
snabba att ta dem på vägen ner genom vattnet. Enkyträer anses
vara fettbildande, så man ska inte ensidigt mata med dem.
Efter ett halvår eller så blir det rätt äckligt i jorden
av avfallsprodukter. Dessutom kan man få in kvalster i kulturen. Ta
då upp en klick maskar, lägg dem i en kopp vatten, och skumma av
jord, skräp och kvalster från ytan, starta sedan upp en ny kultur.
Jag försöker även odla enkyträer i en skumgummisvamp på
samma sätt som med grindalsmask. Utfallet är än så länge
betydligt sämre än jordmetoden. Ett problem är att varje gång
man tvättar ur svampen så tar det lång tid innan kulturen
kommer igång igen. Men, svampmetoden är renare och bekvämare
än jord, så försöken fortsätter. Eventuella tips
på förbättringar mottages tacksamt.
Bananflugorna som akvarister använder har inga, eller bara starkt tillbakabildade,
vingar, så de kan inte flyga. De utgör ett utmärkt levandefoder,
speciellt för ytlevande fiskar som till exempel många labyrintfiskar
och killis.
Bananflugorna äter och lägger sina ägg i en hemmagjord gröt.
Fluglarverna lever också av gröten, och när de är färdigutvecklade
kryper de upp ur gröten och förpuppas. Efter några dagar kläcks
nya flugor.
Blanda gröten enligt följande recept:
Moina är en liten vattenloppa. Den sort som jag odlar är när den är nyfödd ungefär dubbelt så stor som en artemianauplie, som fullvuxen drygt 2 mm. Alla fiskar jag matat den med äter dem med förtjusning, även fiskar i 12 cm storlek. För yngel stora nog att ta moina är de bra, eftersom de lever tills de blir uppätna så kan man dumpa ner en skvätt så det räcker för ett dygn eller så. Ett annat användningsområde är om man får infusorieexplosion eller algblomning, moinorna filtrerar ut och äter upp infusorierna/algerna. Naturligtvis får det inte vara fiskar i akvariet för att detta ska fungera, de får dock ett dukat bord av moinor när man sätter ner dem efteråt. Moina fortplantar sig normalt asexuellt, honorna föder levande ungar. Under stressförhållanden såsom syrebrist så sker sexuell fortplantning och ägg läggs.
Jag odlar moina i ett par transparenta hinkar om ca 18l. Jag tar vatten direkt
ur kranen, och håller det i rumstemperatur. Matar med torrjäst, ca
en tsk per skattning/vattenbyte. Det är viktigt att man rör ut torrjästen
ordentlig innan man häller i den. Varannan dag skattar jag mina hinkar.
Suger upp ca en tredjedel av vattnet igenom ett flergångskaffefilter
av plast som fångar upp moinorna (Tips: Flergångskaffefilter funkar
även för artemia). Sköljer lopporna och dumpar dem sedan i
akvarierna. Fyller sedan på hinkarna med nytt vatten och jäst.
Det låter ju väldigt enkelt, men emellanåt blir det problem,
så här kommer lite fler tips: Bland ut torrjästen ordentligt
i vattnet. Annars får man någon slags beläggning på
ytan som får lopporna att dö ut. Skulle gissa på någon
typ av bakterier? Jag häller ner torrjästen i en kopp vatten där
den får ligga och blötas upp medan jag gör resten av jobbet,
rör sedan om i koppen , slår innehållet i en hink som jag
sedan fyller med kranvatten. Därefter häller jag det i odlingshinkarna.
Efter ett tag blir det rätt äckligt i odlingshinkarna. Då
får man suga ut jucket som ligger på botten. Jag brukar även
torka av den del av insidan av hinkarna som kommer ovan vattnet då också.
Efter ett tag börjar ett brunt "ludd" börja växa, det verkar
inte ha någon direkt negativ inverkan på moinorna.
Eftersom mina burkar står nära ett fönster så blir det
alger på sommaren i dem. Moinorna verkar gilla det, så låt
det växa.
Det går bättre på sommaren även om kärlen står
i mörker, så antagligen är den optimala temperaturen något
över de 20C som jag har vintertid.
Har sett rekommendationer om att lufta odlingen. Har provat, men märkte
ingen större skillnad så jag har slutat med det. Samma rekommendationer
varnar dock för kraftig luftning som kan slita sönder lopporna.
Man borde kanske prova med ett lågt kärl med stor vattenyta typ
brödback? Moinorna skall vara känsliga mot metall i vattnet, jag
har inte sett något sådant med Stockholmsvatten.
Lopporna dras mot ljus, ett bra sätt att koncentrera dem om man vill
ha upp så många som möjligt, t.ex. när man ska sätta
om en kultur.
Efter ca 3-4 månader bör man sätta om kulturerna eftersom
avkastningen avtar trots bra skötsel (det börjar dessutom lukta
om det). Tvätta ur kärlen ordentligt med varmt vatten och en kökssvamp.
Jag använder inget tvättmedel.
Och, sist men inte minst: Ha alltid minst TVÅ kulturer igång. Kulturen
kommer att kollapsa, så då är det bra att ha en att starta
upp ifrån.
Näringsvärden för olika foder | ||||
% Vatten | % Protein | % Fett | % Kolhydrat | |
Mikromask | 76 | 9 | 5 | 7 |
Vita mygg | 82 | 12 | 3 | 2 |
Tubifex | 87 | 4 | 2 | 2 |
Moina | 95 | 4 | 1 | 0 |
Daphnia | 89 | 6 | 2 | 2 |
Röda mygg | 87 | 6 | 1 | 2 |
Fisk | 82 | 3 | 5 | 5 |
Oxhjärta | 62 | 6 | 8 | 0 |
Andmat | 81 | 1 | 1 | 6 |
Tetra Min | 6 | 45 | 5 | 7 |
Levande foder
Artikeln redigerades 2019-07-28 (brutna länkar, fattas bilder; stavning, utskriftsformat)
Upphovsrätt Creative Commons BY-ND, 4.0: https://creativecommons.org/licenses/by-nd/4.0/ Stockholms Akvarieförening och författarna. Artikeln får skrivas ut och användas för personligt bruk. Vidare spridning måste utgöras av exakt samma innehåll och formatering. och ursprung och författare anges tydligt.